Kommer ihåg när man va liten och bekymmerfri. Man hade inget att tänka på, inga problem, inga måsten ingenting. Det enda man tänke på var att leka med kompisar hela dagen och bara ha kul. Även idag är det ända jag tänker på är att kunna "leka" med mina kompisar varje dag och inte behöva tänka på nåt. Det ända som förändras är de förstnämnda. Man kan aldrig slappna av och bara njuta utan det är alltid något i baktanken som börjar med ordet FAN. Fan idag måste ja betala räkningarna, Fan undra hur min mamma mår nu, Fan tänk om jag inte bli godkänd på tentan. Samtidigt som man växer upp och blir större så blir även alla problem och bekymmer större. Och så kommer det fortsätta. Den som säger att den ha ett problemfritt liv utan bekymmer är en kallblodig människa som inte vet bättre än att tänka på sig själv. Problem och bekymmer är livets uppgift, när man löst uppgiften kan man fortsätta att leva och va glad tills nästa problem dyker upp, då tar man tag i det, och så fortsätter det. När man löst uppgiften vet man att man lever. Spelar ingen roll om du gör det för dig själv eller för dina älskade, bara gör det och fortsätt leva. Va inte så jävla bitter och klaga på allt hela tiden. I slutändan vet man att man kämpat för nåt gott, för den som struntar i att se verkligenheten kommer inte att leva lyckligt.

So happy times everybody! Ville bara skriva av mig lite, blir så trött på bittra och otacksamma människor. Så för att muntra upp detta klagosamma inlägg så får ni en glad bild på en vääääldigt glad Jonna :D